Med mina andetag (Vanhelga)

Jag andas in kall luft andas ut luften expanderar inför mig känner mig försvinna djupt in i mig själv expanderar bortom mina egna gränser in i min eviga förbannelse det eviga tomrummet där jag blivit så kall i sinnet Tankar formas för varje andetag förryckta ideér om existens uppstår det har blivit vardag år för år, tår för tår knäböjd framför altaret öppnas såren döda ryttare rider förbi skuggorna söker vad som finns inuti medan kalla händer greppar tag river i mig, plågar, dödar mig de roper, skriker, kallar på mig Då kan jag inte annat än skratta åt vad de inte kan förstå hur de gör mig till en av de mina