Svartsint ömhet (Vanhelga)

Så föråldrad men ändå ung men samtidigt så lätt så lugn ändå så betyngd bekymrad upprymd besvärad.... Om jag ens orkat hade jag knarkat varje dag med en dum hora eller varför inte mig själv som enda sällskap, missbruk som om det vore mitt enda tidsfördriv sinnessjukt Jag är ingen skådespelare men med självdestruktivitet som grundpelare kan jag inte sluta leka arga leken med en rostig morakniv i en nedsläckt lägenhet kväll efter kväll dit hoppet kommit för att försvinna dit jag försupen kommit för att glömma Varje andetag känns så menlösa Varje ord känns så tomma så meningslösa så dumma Vet du ens vad dedikation innebär? Var tanke drar mig mot min egen förintelse Fan, det verkligen tär Vad hände egentligen igår? Fan, jag minns inte längre... Vad kommer hända sen? Låt mig få slippa detta kroppsliga fängelse en gång för alla låt mig bara få glömma Jag vill ändå inte vakna Kärleken gör mig inte längre något gott så snälla, det är dags att ge efter för vad som kallar jag expanderar, växer bortom denna tomma värld